Plexus

 Plexus
f. 2002
e. JJ Bar King u. Sabina
äg: Isabelle Hahn

Vårt liv tillsammans
Jag köpte Plexus 2007 av en tjej som hette Tess som hade utbildat honom inom western. Han såldes billigt eftersom han inte funkade inom sporten på grund av för dåliga gångarter.

Jag var då ute efter en hopp häst men efter att min mamma visade bilderna i annonsen för mig var det ingen tvekan att den skulle vi ha. Efter att vi varit och provridit, i western sadel och hela rubbet var vi tok förälskade.
Plexus hade aldrig hoppat ett hinder men det kvittade för oss.
Han gick inte igenom de första två besiktningarna men vi gav inte upp. Efter den andra besiktningen tog vi hem honom och skrittade och travade i en månad tror jag sedan besiktigade vi honom igen. Tredje gången gillt, han gick igenom och var min.

Det tog mig ett år att lära honom hoppa vilket var det bästa jog gjort i mitt liv. Han hoppade allt. Alltid. Det bästa av allt var att han älskade det.
Slutet på 2008 började vi hopptävla. Från det fram till Januari 2010 gick vi från klarhet till
klarhet. Vi van i princip allt vi åkte på och jag trodde att vi var oövervinliga.

Det var i slutet av Januari allting förändrades. En seckund hade förstört allt jag någonsin önskat. Jag hoppade lite för mig själv i ridhuset. Plexan kändes inte som han brukade men jag tänkte inte på det så jätte mycket. Jag hoppade runt på ett en och trettio räcke när han plötsligt rev. Det var inte ofta han rev så min mamma som kommit in i ridhuset sa att jag skulle komma igen. Jag gjorde det men han stannade tjugo meter innan och vägrad gå fram till hindret. Vi sänkte det till en och tjugo, jag blev lite arg på han och så kom vi igen. Han tvärnitade och jag flög rätt in i hindret. Jag hade av bommar och var i  shock när jag lyckades komma upp på fötterna igen. Min mamma sa åt mig att jag var tvungen att guppa upp igen. Det ville jag inte. Det gjorde inte överallt. Men jag satte upp. Mamma sänkte hindret till en meter och sa att jag skulle komma igen. Men när jag fattade galopp hade något ändrats. Jag var inte längre oövervinnlig. Jag var rädd.
 Jag hängde i bettet på honom när han hoppade det lilla hindret som ingenting men det kvittade jag var rädd. Jag hade aldrig varit rädd förut.

Efter det gick allt utför. Min självsäkerhet var borta och utan den kunde Plexus inte hoppa. Men vi fortsatte åka och tävla fast jag trillade av nästan varje träning på grund av att han plötsligt nitade. Jag tävlade just då LA men 110 var för högt för att han skulle klara sig alldeles själv. En meter klasserna gick bra då han bara behövde rulla runt och hoppa dom hur lätt som helst men en och tion gick inte utan min hjälp. Tillsut vågade jag inte ens hoppa femtio centimeters hinder då han ändå bara nitade på dom också. Jag hoppade honom inte längre. Han hoppads av en av min mammas vänner men aldrig högre en sextio men han hoppade i alla fall. På hösten började jag hoppa lite smått igen och vi åkte på några tävlingar. Bara lätta klaser som LD och LC och det gick jätte bra. Det var inenting svårt nog för att han inte skulle klara det själv men vi vann inte längre. Vi kom oftast mellan fyra och sjua.
Jag litade inte på honom längre. Jag tyckte inte att det var kul att hoppa eftersom jag var rädd hela tiden. Jag funderade på att sälja honom men det går inte att sälja sitt hjärta, det är omöjligt. Jag bestämde mig för att låna ut honom på foder.

I Februari 2011 åkte han till sin fodervärd. Det är en bra familj som älskar honom väldigt mycket så tills han kommer tillbaka till mig vet jag att han har det bra. Dom tävlar honom. Det var inte tänkt så från början men då dom nu insett vilken liten stjärna han är klandrar jag dom inte för fem öre. Han vinner mycket igen. Jag har inte hälsat på honom så mycket när han bott hos dom. Bara en gång. Det är för jobbigt bara. Att veta att jag inte var stark nog att komma till baka till där jag var innan olyckan men så på när någon annan gör det. Det är svårt. Men jag ska ta tillbaka honom det vet jag. Jag vet inte om jag kommer göra det direkt eller om jag ska rida lita andra hästar ett tag bara. Men han är mitt hjärta och jag kommer aldrig släppa honom helt.

Plexus historia
Plexan har inte haft det lätt i sitt liv. han har heft det riktigt bra hos mig och hans förra ågare men innan dess... Jag hittade en sida där hans ägare skrivit lite om honom och hur hon hittade han.

Det här skrev dess när hon just fått hem honom:

"Plexus köpte jag ifrån Ystad utav Ann-Charlott Jönsson. 

När Plexus kom hit var han i mycket dåligt skick. Han var så mager att revbenen syntes långa vägar, han hade kraftig bukmage som var full av mask, smutsig och ful i pälsen och allmänt vanvårdad. Jag köpte Plexus som en American Paint Horse men då jag fick kontakt med uppfödaren visade det sig att hans mor var korsning mellan Paint/Hbl och inte ett rent Fbl som jag fått i uppgift. 

Trots oärligheten från Ann-Charlotts sida så tycker jag mycket om denna häst och ångrar inte mitt köp. Plexus är otroligt kärleks sökande och social, förmodligen eftersom han under det år Ann-Charlott ägde honom fick stå ensam i en box dygnet runt. Vi har intekunnat göra så mycket med Plexus än då han först och främst behövde bli av med masken i magen, äta upp sig samt muskla på sig ordentligt.
Vi har lagt på westernsadel och arbetat honom i skritt och trav samt hängt på honom utan problem."

Så här såg han ut då.

 

Jag är så lycklig över att han kom till mig. Jag älskar honom och saknar honom så mycket att det är jobiggt att bara tänka på det. 

Plexus jag äskar dig ♥